Jag vaknar upp på morgonen och inser att mitt liv inte är som det var för något år sen, jag känner än idag hur smärtan sakta kryper upp mot ytan.
Jag tar mig för hjärtat och säger till mig själv att allt kommer ordna sig,
Men innerst inne vet jag att jag fortfarande har en lång väg att gå.

Jag lever med ständig smärta i mitt hjärta som inte kommer bli läkt på många år, jag fäller ofta mina tårar när jag tänker tillbaka till den tid när jag var som lyckligast, tänker tillbaka till den plats där jag var lycklig.

Det är inte alltid lätt att vara glad, inte alltid så lätt att vara lycklig,
Inte alltid lätt att veta att jag alltid kommer vara sjuk, inte alltid lätt att veta jag att är ensam.

Men innerst inne vet jag att det finns dom som älskar mig för den underbara människa jag är, finns dom som finns där för mig när jag behöver dom som mest.

Min största önskan är att jag en dag kommer må bra, och slippa denna ständiga smärta, det ända jag vill är att vara frisk.
Jag valde inte att vara sjuk, jag valde inte att leva så här jag valde inte att ha dessa känslor som jag alltid känner.

Jag drömmer varje natt om att jag befinner mig på en plats där jag är stark och frisk, där jag kan vara lycklig och glad.
Hade jag inte haft min underbara familj hos mig så hade jag nog inte klarat av att leva, jag hade inte heller klarat av att veta att jag hade varit ensam och oälskad.

Min familj är det underbaraste jag har och mina underbara syskon barn får mig att vara lycklig, att få se dom växa upp och bli några underbara varelser, som säger att dom älskar mig, och att jag är deras underbara moster.

Utan deras leende varje gång jag kommer innanför deras dörr, hade fått mig att undra om jag har kommit fel.

Mitt liv är väldigt svårt, men utan er hade mitt liv varit ännu svårare.
Jag älskar er så otroligt mycket, utan er hade jag inte kunnat leva.
Älska er nu och för alltid.