Det känns som om hjärtat mitt för varje dag
mister sin klarröda färg och dess hjärtslag
kroppen min är klen och skör
jag vet också mycket väl att saker och ting aldrig blir som förr
Jag orkar inte med denna vardagliga kamp
att det är jag som är det jävla paketet som åker upp och ner i en livsramp
en ramp fullt med kladd och klibb så långt ögat når
Hur jag än bär mig åt kan jag inte åter min lycka få
Jag vill därför åka bort
på semester till Nangijala inom kort
Där jag ljusets vägar följer och fågelsångens röster hör
Där min livskraft till hundra procent existerar
och där mitt riktiga jag aldrig dör.