Det krävdes bara ett ord för att falla
Salta oceantårar som flyter utan självbehärskning
och dolda tankar som tittar fram i förtvivlans sken,
ni blir förfärade av mina ord, mitt självförakt
men egentligen borde ni kanske sett för länge sedan
hur tankarna kom krypande över marken och över hela mig.
(Kanske borde ni ha sett men det var knappast ert fel)

Domedagsmusiken som dånar ur sprängda högtalare,
vi måste hålla för öronen för att inte bli döva
men livet har redan bedövat våra trumhinnor
så egentligen spelar det nog ingen större roll
hur vi försvinner bort i jag-förlorar-kontrollen-dimman.
(Pulsen slår, kylan bedövar och vi faller mot markens käftar)

"Did you forget to take your meds?"
Minnen sväljer mig, illuminerar själens innersta
och jag begraver huvudet i händerna i en uppgiven gest
som så tydligt visar hur trött jag blivit
av att alltid kämpa för något jag inte ens vet vad det är.

(Samtidigt som jag ger upp
fortsätter jag kämpa
för min egen undergång)

Minnen gör så ont och jag fryser fast i mig själv
när själen faller i bitar och jag tynar bort.
(Men ingen får veta, väggar av plast och betong
som håller inkräktare borta med ett enda ord)